Vi träffade Andreas Eriksson, Generalsekreterare på Postkodlotteriets Stiftelse, för att höra om hur en vardag kan se ut i hans liv. Andreas har haft rollen sedan juni 2025.
Buss till kontoret och glada besked
Jag bor på Södermalm och har under åren haft kontor på olika ställen runtom i Stockholm. Jag har provat alla möjliga sätt att ta mig till och från jobbet och tror mig nu ha hittat det perfekta sättet – bussen till kontoret och promenera hem.
Dagen börjar med ett möte tillsammans med en projektledare. Syftet är att fatta beslut om en organisation ska få stöd. Inför ett sådant beslut har vi alltid gjort ett grundligt arbete: satt oss in i verksamheten, haft kontakt med organisationen och ställt fördjupande frågor. Mötet är det sista steget innan beskedet ges. Vi beslutar att bevilja stödet, och när jag lämnar rummet tänker jag på vilken rolig uppgift projektledaren nu har – att ringa och ge den glada nyheten.
Nästa möte är ett förutsättningslöst sådant med en organisation som vill berätta om sin verksamhet. Dessa möten försöker jag hinna med när tiden finns då det är ett sätt för mig att få inblick inte bara i organisationer utan de utmaningar som finns i civilsamhället.
Sedan väntar dagens tredje möte, med Postkodlotteriets kommunikationsavdelning. Vår stiftelse är självständig men sitter ihop med lotteriet, och vi gör flera gemensamma initiativ. Jag har stående möten både med kommunikation och med den som ansvarar för välgörenhetsdelen – något jag uppskattar mycket i min roll som generalsekreterare.
Möten, mail och mellanmål
Dags för lunch! Jag äter oftast på kontoret tillsammans med kollegorna. Jag har inget större intresse för matlagning, så jag är glad att vi har en kyl fylld med färdiga matlådor. Luncherna är viktiga för mig – en stund att prata om allt möjligt, skratta och få lite distans till jobbet när det behövs.
Efter lunchen hinner jag sitta med mailen en stund med en kopp kaffe. Försöker dra ner på kaffeintaget på jobbet men det går sådär. Jag har märkt att jag dricker betydligt mer kaffe på vardagar än på helger, och att det nog handlar mer om vana än om faktiskt sug. Med kaffekoppen i handen går jag in i möte med vår stiftelsekoordinator. Vi har dagliga avstämningar, både planerade och ad hoc. Det här mötet var inbokat då vi snart ska presentera för styrelsen och behöver förbereda inför det. Vi hinner beta av även andra frågor under vårt möte och innan jag sätter mig med dagens sista arbetsuppgifter behöver jag få i mig mitt obligatoriska mellanmål. Jag äter alltid samma och har gjort så oavsett arbetsplats: knäckemacka med keso. Ingen smak, inga kryddor eller kompletterande pålägg. Jag har under åren fått mängder med tips på hur man kan göra mackan godare, och mitt för många oinspirerande mellanmål har fungerat som en väldigt bra konversationsstartare. Trots otaliga tips så håller jag fast vid min macka – den är funktionell, kräver få ingredienser och tar väldigt lite tid att fixa i ordning.
De sista timmarna på arbetsdagen ägnar jag åt att förbereda halvårsavstämningen som jag ska ha med teamet och mina delar inför ett kommande lanseringsevent. Jag hinner svara på några mejl innan jag stänger ner datorn.
”Mitt oinspirerande mellanmål har fungerat som en väldigt bra konversationsstartare.”
Balans, ledarskap och lärdomar
Efter jobbet väntar min andra rutin: träningen. Jag promenerar som sagt nästan alltid hem – det blir både en mental utcheckning från jobbet och en uppvärmning inför kvällens pass. Jag gillar högintensiva pass: mörkt rum, stroboskop, hög musik och hög puls. Samtidigt har jag insett att kroppen behöver balans, så jag har anmält mig till ”Yoga för stela män”. Som gammal kommunikatör uppskattar jag det raka och tydliga namnet.
Jag kommer ofta hem sent. Träningen har blivit en självklar del av min vardag, så middagen får gärna vara snabblagad, som ikväll, en kycklingcurrygryta med grönsaker.
Efter träning och middag är klockan ofta mycket, men jag försöker se kvällsnyheterna. Jag lägger mig oftast kring halv elva och försöker alltid läsa en stund innan jag somnar. Just nu kämpar jag mig igenom en 1300-sidig, väldigt detaljrik biografi om Andy Warhol – vilket ibland gör att lampan släcks lite tidigare än planerat.
Svåraste delen med ledarskapet: Att hantera förväntningar – från styrelsen, från mig själv, från medarbetarna och andra. Det är något som ständigt måste balanseras och jag tror det är något jag blivit bättre på med åren. Jag försöker vara tydlig med förväntningar till mitt team och det är ett arbete som aldrig blir färdigt.
Ledarskapstips: Jag är egentligen lite allergisk mot att ge tips – jag tror på att alla ska få hitta sin egen väg framåt och att det finns ett värde i det. Men något jag inspirerats av hos ett par av mina tidigare chefer, och försöker att ta efter, är förmågan att vara närvarande i ett rum trots allt som händer utanför. Är jag i ett möte vill jag försöka vara helt fokuserad på vad som sägs där och då, och inte tänka på ett tidigare samtal eller något som händer imorgon.
Tips: Läser helst biografier. En som var gripande och hängde kvar hos mig var ”Glöm allt men inte mig” där Philoméne Gradin skriver om sin uppväxt och sin pappa som drabbas av demens.
